Denna dag har bara känts skit om jag ska vara helt ärlig. Egentligen har jag väl känt mig lite deppig och ensam hela veckan. Vet inte om det är hemlängtan eller vad det är men något är det. Känner mig helt lost, betydelselös och vet knappt ens vem jag är längre. Överdriver inte när jag säger att jag stör mig på mig själv och inte tycker om mig själv alltså. Men det var väl igår som det blev värre och idag har jag bara velat gråta hela dagen typ. Hade individuellt samtal med min tränare igår, och han frågade hur jag mådde och så. Så jag berättade att jag har känt att jag typ inte har någon energi i kroppen, har känt mig helt seg under matcherna. Första matchen kändes det som att jag kunde springa hur länge som helst och matcherna efter det har jag bara känt mig jävligt segt och utan energi. Och ni som vet hur jag spelar fotboll så är ju min uthållighet, snabbhet och inställning det som gör mig bra. Så jag har ju inte alls spelat bra nu på slutet som ni förstår. Så efter det samtalet känns det som jag gick in i väggen helt. Mår liksom dåligt i både huvudet och kroppen, har nog aldrig känt mig så nere. Och har nog aldrig haft så här dåligt självförtroende. Så Mark (tränaren), Melissa (hon hjälper till med skador och allt möjligt) och jag bestämde oss för att jag skulle vila idag från träningen. Sen har jag fått lite piller med Melissa som förhoppningsvis ska hjälpa min kropp återhämta sig. Som vanligt hatar jag att titta på träningen men idag tror jag inte att jag hade orkat göra nå annat. Direkt någon i laget frågade hur jag mår så ville jag bara börja gråta, vilket jag gjorde också. Men är skönt att dom finns och att dom bryr sig.

Imorgon är vi lediga från fotbollen så då får jag ännu en till vilodag, så hoppas verkigen den hjälper nu. Och så hoppas jag att jag mår lite bättre imorgon än vad jag gjorde idag för den här dagen har varit förjävlig. Förlåt att jag är så dålig på att berätta hur jag mår, men vill inte oroa er (läs Mamma) där hemma. Och är så svårt att berätta när jag inte ens vet varför jag mår dåligt. Istället hoppas jag bara att det ska gå över. Men ni ska veta att jag saknar er där hemmma i alla fall. Ska försöka hjälpa mamma och syrran att hitta en resa hit nu så jag har något att se framemot. Saknar min syster Amanda asmycket också. En av mina bästa vänner som verkligen förstår mig och en av de enda jag kan vara helt mig själv med för jag vet att hon fortfarande tycker om mig oavsett hur konstig jag är.

Sen tror jag att jag måste ta tag i lite mental träning igen som jag gjorde så bra under sista året på gymnasiet. Har typ tappat allt det nu och är nog därför jag har så jäkla lågt självförtroende på plan och annars också. Och speciellt när jag inte har energi till att springa som är det jag är bäst på, så blir det ännu jobbigare. För annars har jag alltid kunnat jobba hårt om det gått dåligt men nu kan jag inte ens det. Dags att prata med Göran lite igen kanske? Göran är mental tränare för Moras innebandylag och han hjälpte mig mycket under trean när jag gjorde mitt projektarbete om mental träning. Riktigt duktigt är han.

Tur att det inte är så många som läser min blogg för nu har jag verkligen fått skriva av mig lite. Känns skönt faktiskt och tror jag behövde det. Eftersom jag aldrig berättar hur jag känner så råkar det bli väldigt mycket på en gång. Men det är nog bra att jag fått ut det mesta nu så jag kan börja må bättre igen. Saknar er därhemma! Hoppas allt är bra med er! <3

Kan man inte bara få vara så här liten igen?